Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

 

 

 

Jag är glad att vara jag.


Jag är kanske inte perfekt,

men jag är ärlig och kärleksfull,

och glad.

Jag försöker inte att
vara någon som jag inte är, och

jag försöker inte att imponera

på andra.

För Jag är Jag.
(Okänd)

 

 

 Den 26/8 2008

 ska jag försöka berätta lite Om mej själv. 

 

 

 

 

Jag föddes på Annandagen 1948, på Falu gamla BB.

Redan från början var jag en liten envis varelse, "Kan själv" var bland de

första orden jag kunde.

 

Jag 1950.

Här hade jag väl inte hunnit börjat bestämma ,

för då hade jag i n t e haft Hatt på mej....

 

   

Min Mor & Far, 1949, 2008 och 1948.

Här är väl inte jag

så stöddig än . 

 

Kanske jag blev lite "lillgammal och duktig", för att jag väntade småsyskon. Lite mer än ett år efter mej, föddes min Syster Kerstin. 1953 såg min Syster Lena dagens ljus, men sen dröjde det många år tills Lillebror Lars-Gunnar annonserade sin ankomst, 1966. Han är född bara två år före min egen son Kjell, och tillbringade nästan all sin barndom hos oss. "Du får inte kalla mej för Morbror" brukade han säja till Kjell. "Det låter som om jag är en Gammelgubbe ".

 

LG,  Maria & Kjell i Sörbo

1974  

 

Kerstin, jag och Lena

tillsammans med vår älskade Castor.

 

Redan på den tiden var det "Jag vill inte vara med på bild", men jag gick med på det här gruppfotot, om jag fick göra hål i öronen. Lite styggt kanske, men hålen har jag i alla fall fortfarande kvar .

 

Mina bästa barndomsminnen är när jag tillbringade mycket tid hos min Mormor och Morfar. Ibland kunde det vara lite jobbigt hemma, av olika skäl, och då var min Mormor ett stort stöd.

Jag lärde mej att virka, sticka och blev en hejare på både Kort- och Fiaspel, med hjälp av henne. Vi kunde sitta uppe hela nätterna och hålla på med "hasardspel" Korrong var också ett spel, som vi praktiserade, men istället för att använda käppen, så sköt vi ringarna med tumme och pekfinger, och oj, vad man kunde ha ont i fingrarna dagen efter. Av henne lärde jag mej också att laga mat, och varje gång jag steker potatis, så går mina tankar till henne. Har fortfarande inte lyckats att få till mina lika goda......... Hennes tre sista år i livet, försökte jag att hjälpa henne med de dagliga sysslorna, för att på något sätt återgälda allt som hon gett till mej.

 

Min Morfar var också en jättesnäll man, men tyvärr dog han alldeles för tidigt. Han var en Dragspelare av rang, och jag har tillbringat många timmar tillsammans med honom, när han cyklade runt och spelade. Han band fast mej bakpå cykeln, tillsammans med klaveret, och sedan gav vi oss ut på turné. Han ville gärna lära mej att spela, men vi hann aldrig med det. Ett av hans dragspel har jag här på Hean. En klenod som jag är väldigt rädd om. 

 

 

9 Juli 2015

 

  

 

Mormor & Morfar

 

 

Konfirmationskort på min Mormor.

Omkring 1914

 

Ett till fint barndomsminne, var somrarna som vi tillbringade i Degersjö, Ångermanland, hos Farfar, Faster Ing-Mari, Farbror Simon och våra kusiner Anna-Karin och Sven-Erik. Varje semester åkte vi tåg upp till Norrland, och det var ju paradiset för djurtokiga ungar. Dom hade hästar, kor, grisar, höns, katter, hundar och gäss. En sommar fick jag och Syster Kerstin vara där hela sommarlovet. Så välputsade Kor, som det var på gården den sommaren, har det nog aldrig varit, varken före eller efter. Vi sov i sommarladugården, hos kalvarna. Vi tvättade kossors och kalvars bakdelar varje kväll . Alla kunde se direkt vilka kor som kom ifrån "Ing-Maris",  för man kunde nästan spegla sej i deras hårfäll.

Varje morgon släpptes de ut på skogen, och kom vandrande tillbaka till mjölkningen. Vi fick också lära oss att mjölka, och jag känner än idag smaken av spenvarm mjöl, när jag tänker tillbaka. Även känslan av en kalvs sträva tunga kan jag återkalla i minnet, när den sög på våra fingrar. 

 

Farfar, har jag inte så mycket minnen av, kommer ihåg honom som en stor, lite barsk herre och som talade Bondska......... helt obegripligt för oss Dalmasar. När vi lagomt hade lärt oss dialekten var det tyvärr dags att åka hemöver. Hans ögonstenar var i alla fall två stora Ardennerhästar, som vi fick rida på, när det var dags för slåttern. På något vis tror jag att Farfar också gillade att ha oss omkring sej, vi var ju villiga att både utfordra djur, räfsa och hässja hö. Hästarna var helt underbara, och man kunde ligga på deras breda ryggar och halvsova.

 

Grisen på gården levde i himmelriket sommaren 1959........ Jag och mellansyster fixade och donade med hans svinstia så det stod härliga till. En sockerlåda blev till bord, och där serverades maten! Vi skämde bort honom med Mjölkört hela sommaren. Faster hade fullt sjå med att få i honom något annat. Vi tvättade och borstade honom flera gånger om dagen, och han stod varje morgon och väntade på oss med högljudda grymtningar. När vi kom fram, lade han sej på rygg...... för då skulle det vara en stunds massage. Han följde oss också som en hund. Mjölkörten kallar jag än idag för Grismat. Man kan undra hur Julskinkan smakade den julen.......  

 

Nyupptagen och rökt Sik, på Fasters tunnbröd, och med hemgjort smör, glömmer jag aldrig heller smaken på. Det salta smöret rann ut på fingrarna och smakade alldeles kanon. Farbror Simon fiskade varje kväll i Degersjön och kom hem med både Aborrar och Sik, som rensades, röktes och serverades på farstubron, i solnedgången. För som jag minns det, var det alltid Sol den sommaren, jag har inget minne av regnväder överhuvudtaget, eller också har jag förträngt det.

 

När sommarlovet var över, var det dags att åka hem till Dalarna igen, något som jag inte alls ville, men som var ett faktum. Jag tror på något vis att Degersjö, med alla sina varelser, har skapat mej till den människa jag är idag, med stor inneboende känsla för djur och natur.

 

 

 

 

Tonårstiden

gick utan större bekymmer. Jag hade tidigt bestämt mej för att bli en självständig människa. Efter 7-årig folkskola, började jag på en 2-årig handelsutbildning 1961. Egentligen hade jag också kommit in på Industriskolan..... men fegade ur, när jag skulle bli enda tjejen, tyvärr. Idag skulle jag inte tvekat en sekund, trivs bra med att ha ett jobb inom industrin idag, och har gjort så i snart 25 år. Efter utbildningen blev det jobb på olika kontor, något som jag också trivdes med, fick bra nytta av mina kunskaper med både skrivmaskin och stenografi. På kvällar och helger jobbade jag också extra på hotell.

 

På 1960-talet kunde man också lifta, något som nog är lite farligare idag. Jag, mellansyster och en kompis brukade lifta upp till Vikarbyn. Där fanns lite intressanta objekt, som vi studerade. "Objekten" var tvåbenta......... och så snygga så. Efter några veckor hände det som så, att en bil stannade och erbjöd oss skjuts. Flera gånger fick vi åka med samma killar, för dom hade också "studieresor" till Rättvik........ Det gick ett tag, sen hade jag och Pensionären upptäckt varandra på riktigt, och efter det "klicket" var det slut på liftning till Vikarbyn.

 

Det här hände 1965, och 1966 förlovade vi oss, och flyttade ihop.

 

 Första resan till Älvdalen, 1966

för att hälsa på blivande Svärföräldrar.

 

Stig hyrde på den tiden ett rum, med bara toalett, och där flyttade jag in. Disken fick vi fixa i handfatet, men husgeråden var ju inte så många, så det var inga bekymmer.

 

"Disken"

 

Efter lite flyttande hit och dit, fick vi en lägenhet av Domnarvets Jernverk, där Pensionären jobbade på den tiden. Visserligen bara ett rum och kök, men stort var det och vi tyckte att vi kommit från Koja till Slott.

 

 

Så här avslappnat kunde det vara.......

innan

"arvingarna" gjorde entré!

 

1968 gjorde sonen sin entré på den här planeten. Jag slutade mitt arbete, och blev hemma. Lite knepigt var det att få allt att gå ihop, men det brukade ordna sej på något sätt. Efter en väldigt långdragen och traumatisk förlossning, bestämde jag mej: Inga fler! Jag höll på att förblöda, och Kjell fick jag inte träffa förrän efter ett dygn. Det blev fruktanssvärt långa och "rädda" timmar, innan läkarna kunde konstatera att Kjell klarat sej utan hjärnskador. Jag var helt inställd på att Kjell skulle bli enda barnet, men Ödet ville annorlunda, och tur var väl det. Min Mor tyckte att jag såg väldigt trött och hängig ut, hon var t.o.m till apoteket och köpte järnmedicin, men det visade sej att jag redan var 5 månader på väg med nästa bebis, Maria, trots piller och allt.

 

Inte det minsta märktes, och tjejen var så tyst och försynt i min mage, så det var helt obegripligt att jag blev Mamma igen efter bara 4 månader . Idag Tackar jag någon....... för hade jag inte fått Maria, så hade jag ju inte heller haft Josefin, Sandra och Amanda!

 

 

Kjell & Maria , 1971

 

Morbror & Kjell

1970

Maria 1971

 

Maria fortsatte sin tysta och försynta tillvaro under hela första året, fick hon bara några gram välling, så var hon nöjd. Jag fick väcka henne för att få i henne maten, men hon växte och frodades ändå. "Inga bekymmer" sa barnavården, "hon tar till sej all näring, så låt henne sova i lugn och ro". Kanske det var tur det, jag hade fullt upp med Brorsan, en väldigt aktiv liten kille. Åtskilliga gånger fick man plåstra om honom, och blåsa på alla möjliga blesyrer. Han var aldrig grinig, utan reste sej efter varje missöde och fortsatte i samma takt. Ungefär så lever han än idag, men på något konstigt sätt lyckas han alltid att resa sej, och gå vidare.

 

1973 

hände två viktiga saker. Vi gifte oss, efter att vi kommit underfund med att det fick bli giftemål, i stället för nya vinterdäck! Ingen visste om det, vi hade t.o.m min Mormor som barnvakt, hon trodde att vi var och städade i en skola, där jag brukade jobba extra.

Vi bestämde oss också för att lämna den "stora" staden Borlänge, och flytta ut på landet. Ett år tidigare hade våra bästa kompisar, som hade två pojkar i samma ålder som våra, köpt ett stort hus i Sörbo. Alldeles nära fanns ännu ett hus till salu, och dom tyckte att det skulle passa oss. Helt omodernt var det, men vi såg inga svårigheter i det. Min Mor höll på att smälla av......."Hur kan ni dra iväg så långt bort med ungarna, och ingen toalett, har ni heller! Långt bort, det kan man diskutera, det var bara 2 mil till stan, och utedasset var ju bara ett stort äventyr. Efter ett tag upptäckte också Mormor och Morfar, att det var det bästa vi gjort, och de besökte oss flera gånger i veckan. Lillebror LG bodde nästan hos oss, så fort han var ledig.

 

 

 

Hela första året ställde våra vänner, Ingrid och Karl-Erik, upp med både dusch och tvättmaskin, så ni kan förstå att det var världens bästa grannar. Jag hade heller inte körkort första tiden, men det var inga problem, grannarna skjutsade, och när det var dags för utbildning så blev Karl-Erik min körlärare. Tyvärr blev Ingrid sjuk för några år sedan, och lämnade hela sin familj och alla vänner, i stor sorg och saknad. En stor förlust var det också för Marias hela familj, för när det hände hade hon och Lars tagit över vårt hus i Sörbo. Ingrid var också min Labrador Rulles favorit.......... Labbarna är ju födda med "smörgås i blick", och hon kunde aldrig motstå hans vackra, bruna ögon. Alltid fanns det någon godsak att bjuda på.

 

 

Rulle med Lillmatte Maria.

 

Silverhöjdens Decibell,

Rulle ,
en Vän som jag fortfarande saknar.

Mina första skor,

som Rulle använde som

Tuggisar.

 

Jag och Ingrid blev riktiga "Gröna-Vågare"........ nu hade vi ju kommit ut på landet, så här skulle det odlas! Det är bara ett litet krux med det i Sörbo, marken består av bara lera och pinnmo. När morötterna blev en centimeter tjocka och lika små på höjden, gav vi upp, men roligt hade vi! 

Vi drog också iväg till ett "ödetorp" och samlade på oss massor av gamla växter, och proppade skuffen på den gamla Amazonen alldeles full. När vi kom hem, funderade Karl-Erik på, varför vi skulle plantera ogräs...... "Det har vi väl nog av ändå i Sörbo"! Vi som trodde det skulle växa både gammaldags Stockrosor och andra ädlingar. 

Vi hade också våra "lediga från barn-dagar". Då åkte vi till Valbo köpcentrum, och tyckte det var höjden av lycka att gubbarna tog hand om ungarna under några timmar.  

Ungarna trivdes, och Kjell som hade haft Astma i stan, blev frisk. Julen 1973 hade han sitt sista anfall. Istället för avgaser blev det kolukt, och det var nog mycket bättre för honom. 

 

Bor man på landet, så måste man ju också skaffa djur........ åtskilliga katter har funnits, och Maria kom hem en dag med e n Vandrande Pinne, en liten tystlåten varelse, som fick ett fint hem i ett akvarium. Det vi inte visste, var att Pinnarna är Hermafroditer, och befruktar sej själva . När det började klättra runt avkommor lite överallt i huset, var intresset plötsligt slut.

 

1974 fixade vi badrum och toalett, och 1976 byggde vi ut huset, med hjälp av Stigs far, som var en duktig yrkesman.

 

Åren gick, med ungar som växte upp, och med åtskilliga skjutsar för Stig till både Friidrott och Ishockey, men vi stortrivdes.

Jag tror att Stig saknade alla dessa resor, den dagen Kjell och Maria tog sina körkort och kunde förflytta sej själva. Livet blev lite annorlunda för deras Far. Hans engagemang hade ju varit under många år, och blivit en del av hans vardagliga liv.

 

1984

började jag arbeta på SSAB, först som vikarie, men efter ca 1 år fick jag en fast tjänst. Jag arbetar som kranförare, och har gjort så under alla år. Trivs kanon med både arbete, och alla

"Kärringar och Gubbar".

 

1989

föddes vårt första barnbarn, Malin !

Därefter har dom kommit på rad, 1991 såg Josefin dagens ljus, 1993 var det dags för Sandra, 1998 kom den tredje Tjejen i Sörbo, Amanda. Sen var det ett litet hopp, men 2003 föddes en stor och duktig kille, Kasper, och 2005 ville också lillebror Måns komma till världen.

 

 

Här är gänget, för ett par år sedan.

 

1991

var det också dags att åter vända blad i Livets bok......... Maria tyckte det var en bra idé, att vi skulle flytta tillbaka till stan, och att hon och Lars skulle ta över huset. Vi arbetade ju bägge på SSAB i Borlänge, och varför inte?

 

Vi tog först en hyreslägenhet, men hyran den bara steg och steg, så vi tröttnade! Skrapade ihop pengar och köpte en bostadsrätt, som var jättebillig just då. Idag är det helt andra priser. Tyckte väl att allt var bekvämt och bra, till en början........ men efter några år började man längta tillbaka till skog och natur. Vi satte in en annons om att köpa en liten sommarstuga, med cykelavstånd till jobbet. Åter kom Ödet i vår väg. Pensionären jobbade på Folkets Hus och brukade träffa en gammal dam varje morgon. Hon gick där och grät för sej själv, och efter några gånger frågade Stig hur hon mådde. Livet var jobbigt, hennes man hade Parkinsons, och hon ville inte visa hur ledsen hon var. En dag ville hon ha hjälp med en läckande toalett, men Stig förklarade att vi skulle åka och titta på en sommarstuga. "Det ska ni inte, ni ska köpa vår" sa hon......... och så blev det! 1 och en halv månad senare tog vi över här på Hean. När vi var hit och tittade på stället, så fastnade jag direkt.

 

 

Jag såg bara den stora granen, och den otroligt fina utsikten, hörde massor av fåglar och tyckte om att det låg lite ifred från grannar. 1995 hände det här, och vi lade ner åtskilligt med tid och pengar under åren som kom. Byggde ett nytt hus, fixade avlopp och vatten, och det slutade med att vi funderade på: "Varför bor vi kvar i stan?"

Lägenheten hade blivit en plats där vi bara var in och vände ibland, över 3000:- i månaden betalade vi för att ha en postadress. Sagt och gjort, 2003 sålde vi och flyttade till Hean. Det är det bästa vi gjort, och härifrån flyttar jag inte, förrän någon får bära ut mej!

 

Jag är nöjd med livet,

och Tacksam

för mina barn, barnbarn, Svärdotter och Svärson

 Jag önskar dom all Lycka i livet.

 

  

 

   

 

 

 

Min födelsepresent, målad av

en Morbror, när

jag var 3 dagar gammal.

 

När livet var lite besvärligt ibland brukade jag titta på tavlan,

och önska att Riddaren, skulle komma på sin häst

och hämta mej!

 

Och min önskan slog ju in !

Fast den här Riddaren kom inte ridandes på en häst, 

utan sittande i en gammal

PV .

 


 

"Det var som högsta vinsten

i ett gratislotteri

när jag fick möta dig

och du och jag blev "vi".

Av alla dessa mänskor

är du just den jag vill ha

Du ger mig ljus och glädje,

du får mig att må bra...

Ja, för allt min kärlek rymmer

finns inte nog med ord.

För att älska och att älskas

är det största på vår jord.

Och allt du är för mig

vill jag för dig få vara...

för kärleken i mig

finns till för att besvara.

Dikten är avskriven från "Nillan."

 

Nedskrivet av

Ulla.

Maka, Mor, Farmor, Gammelfarmor, Mormor & Svärmor.  

 

 

 

HÖSTEN 2008

 

 

fick vi Lyckan att förvalta ännu en liten bit av vår Jord.

Efter 3 års tålamodigt väntande, och anbud, blev

vi ägare till 3,5 ha mark i anslutning

till vårt eget.

 

Mycket s.k skräpskog och två stugor ingick i köpet.

Skogen är ett paradis för alla "mina" fåglar.

 

 

Stugorna har vi renoverat.

 

    

 

     

 

 

 

Och här fortsätter 

"LIVET": 

 

 

 

Ett litet Barnbarnsbarn är fött den 16/11 2009,

NOVALIE, MARIA

 

Klicka på den här Länken:

"5:e Generationen"

 

 

Sommaren 2010.....

Livet fortsätter som sagt, och vi har bara

att följa  med!

 

Till Minne av min Far

 

 

"Fem-Generationskort"

taget på min Fars begravningsdag,

den 10 Juli 2010.

 

 

Mor f. 1928, Jag f. 1948, Kjell f. 1968,

Malin född 1989 och

barnbarnsbarnsbarnet Novalie

f. 2009.

 

 

 

 JULDAGEN 2010

 

Det känns som om det är dags för en liten

"uppdatering".

 

"Gårdagen kan Du inte göra något åt, utan ta väl vara på just denna Dag,

för Morgondagen vet Du  heller inget om......"

 

 

"Carpe Diem"

 

 

Fick man bestämma över Livet, så skulle det vara

ljust och glatt varje minut, men så är ju inte

verkligheten.

Det händer saker som man inte råder över.

 

 

 

December 2010 fick vi ett lite sorgligt besked,

Maria och Lars ska gå skilda vägar efter

23 år.

Men nu har det gått ett par veckor, och allt verkar bli till det bästa,

för familjen.

En klok dotter, och en lika klok svärsson, reder upp det hela

så bra som möjligt för alla.

 

Josefin, Sandra och Amanda,

tre Tjejer som har Världens bästa föräldrar.

Maria och Lars.

 

Förändringar har det naturligtvis blivit......

Maria fick bl.a ta ett väldigt svårt beslut.

 

Två av hennes älskade Lejon fick nya hem under

denna Decembermånad.

 

 

Myzak har flyttat till Finland,

men har kommit till en Familj som redan nu verkar vara

den bästa för honom.

 

 

Lille Gizmo blir Skåning.....

"Mormor" gratulerar den familj som kommer att få se

Gizmo växa upp.

En glad, positiv och stark Kille är det.

 

 

Kvar i Sörbo är Bamse och Lejja.

 

       

 

Julklappsutdelning, men nog verkar dom vara

lite misstänksamma .

 

 

 

 

Kjell, Sandra, Kasper och Måns har övergivit Falun, och flyttat

definitivt till Fjällparadiset

Sälen.

Det verkar vara det perfekta stället

för familjen Larsson.

Alla i familjen älskar att vara ute i naturen.

 

  

 

Utsikt från huset på Hejjanvägen i Sälen.

 

 

Men..... det är klart, ibland längtar också dom till

Sol och Värme .

I höstas blev det en tripp till Turkiet.

Här poserar Måns och Kasper vid Manavgats vackra

vattenfall.

 

Kjell har också blivit Morfar,

till Novalie, och vi Gammel-Farmor

och Gammel-Farfar.

Hon föddes Nov. 2009, och efter en liten jobbig start

i livet, är hon nu det charmigaste och duktigaste

som finns.

 

 

 

 

 

Barnbarnet Malin, Kenneth och Novalie har också rört på sej.

Under December 2010 flyttade dom också från

Falun till ett eget hus i Vika.

I Vika är Malin född 1989, så nu är cirkeln sluten.  

 

 

Pappa Kennet och Novalie öppnar julklappar,

hemma hos Maria med familj. 

 

 

Novalie och Gammelfarfar tränar på att gå

i nya huset på Hedvägen.

 

 

Flyttkartonger är roliga dom .

 

Under  Våren 2011 kommer Novalie att få ett litet syskon,

och vi Tackar och tar emot, naturligtvis.

 

 

"Hallå Syrran, är Du där?"

 

 

 

Nu är det snart ett nytt År,

och vad som kommer att hända då i vårt liv,

vet vi ju inget om, och det är kanske lika så bra......

Vi kommer naturligtvis att ställa upp för både Barn, Barnbarn,

Barnbarnsbarn,

 Svärdotter och Svärson, med det vi får och kan.

 

Lördagen den 25 December 2010,

satt jag här och sammanfattade lite, men nu är det dags för Kaffe,

Macka med Gravad Lax, och den goda Gravlaxsåsen,

som blev över igår.

 

  

 

Den 6 Maj 2011

hände det som vi väntat på !

 

Novalie fick en Lillasyster, som fått

namnet Alicia.

 

 

 

VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN

 

 

 

 

 

JULI 2011

 

Tänk hur lite man vet hur Livet beter sej.......

 

Det var tydligen inte meningen att Maria och Lars

skulle skilja sej.

Och ingen är gladare än vi  !

 

Dom är nu Särbos, och allt fungerar hur bra som helst.

Vad dom än bestämmer framöver, så är vi

med och stöttar.

 

 

 

Svärson och Dotter gjorde en resa på 5 dagar,

till vackra Skottland,

under Juli 2011.

 

 

 

DECEMBER 2011

 

Livet tar, som sagt, sina egna vägar......

och vi har bara att hänga med .

 

 

Maria och Lars har flyttat

ihop igen.

 

 

 

 

Fortsättning.......Till 2012 

 

  

 

 

 

.

klart.se

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

   Om Side, Turkiet  

 

 

 

 

          

 12/3-05-10/3-14

Uppdat. 21/3 2014

  

 

6/1-08-18/6-15

Uppdat. 26/6 2015

    

 

  

 6/5 2008

  

 

 15/8 2016